När jag var liten hittade jag och barnen på min gata på massor av roliga upptåg. Vi byggde klubb hus i stora buskar, vi smög ut och köpte godis på en veckodag även fast vi inte fick. Vi lekte spykidz på snöhögar om vintrana och hängde i mattställen på gården om somrarna. Lycka var när man fick åka och hälsa på momma eller farmor på helgerna, när momma tog med en på utflykter till trollskogen och berättade vad alla troll hette. När man vart dragen på pulka in till stan eller när man fick fira midsommar på Jamtli med alla kompisarna. Och när pappa tog med en på badhuset, ja då var man det lyckligaste barnet i världen och skröt om det i dagar.
__________________________________________________________________________________
Men hur är det nu? Idag uppe på Ripan hörde jag hur en pojke stod och gnällde på sin mamma, han lät ganska upprörd och jag bedömde hans ålder till åtte nio år. Efter en stund när jag lite diskret stått och lyssnat på samtalet förstår jag vad det handlade om.. Pojken var arg på sina föräldrar eftersom han inte kunde få "en såndär ajfån" (Iphone) Som alla hans andra kompisar hade! Han protesterade och påstod att han aldrig skulle bli lycklig om han inte fick nån.
När jag var åtta-nio år visste jag inte ens vad mobil telefon var, då ringde man på hemtelefon eller knackade på varandras dörr och frågade om man skulle leka.
Efter det där gick jag och funderade på lycka hela dagen, så när jag kom tillbaka till hotellet nu ikväll googlade jag på ordet "lycka" det kom fram två bilder.
Det var följande bilder:
Vart gick det snett? Vart tog sagorna om troll vägen, vart finns pulkorna och är det någon som kommer ihåg hur det var att knacka på, på någon annans dörr för att fråga om man skulle leka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar