Och jag kommer inte få kramas eller mysa in mig i hans famn på två veckor. Jag trodde att man blev van tillslut, men att vara ifrån Andreas är en känsla som jag aldrig någonsin kommer att bli van vid. Det är lika frustrerande och jobbigt varje gång då jag får den där sista kramen innan vi ska åka ifrån varann och inte ses på allt för länge. Idag var inte något undantag det heller. Men nu har han åkt och det känns som att en mur av trygghet och samhörighet rasat....
</3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar